Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handduk runt omkring och ritade med kol både
näsa och mun. Så gingo de ut i skogen, som
växte alldeles bredvid, och där togo de gråa och
svarta lavar, som gjordes till skägg. Stora
mustascher skulle han ha’, och långt helskägg. Det
fick han också. Och när de till sist satt slokhatter
på hans huvud, så såg gubben så ryslig ut, som
man någonsin kunde önska sig.
Pojkarna hade förstås liksom litet bråttom.
För de voro ej angelägna, att någon skulle få se
dem och komma och hindra dem. Men det kom
ingen, och nu gällde det att få gubben ned till
sjön.
Olle och Svante hjälptes åt att bära ut honom,
och där satte de honom på en fyrhjulig vagn.
Svante drog. Olle höll i gubben, och så bar Olle
geväret i handen.
Rysligt rädda voro de förstås, att Jan Erik
skulle hinna vakna, innan de kommo ner. Men
det gjorde han då inte, utan när de kommo
dragande utför backen, sov han, så att man kunde
höra honom snarka på långa håll.
“Nu ska’ han allt få [1], för att han ville skjuta
Pudel”, tyckte Olle.
“Tror du, han blir rädd?” sade Svante.
Det hoppades Olle.
Men nu fick man gå försiktigt till väga. Båda
pojkarna hjälptes åt att släpa ut gubben på
bryggan — inte den riktiga gubben, förstås, utan sin
gubbe — och där satte de honom och ställde en
sten bakom, så att han skulle kunna sitta rak. De
satte honom alldeles mitt emot den riktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
