- Project Runeberg -  Mina pojkar ; with introduction, notes, and vocabulary /
109

(1911) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Olle rodde vidare. Han tyckte, att han hade
rott länge. Men ännu såg han inte något land,
och han började tro, att han rott vilse. Då hörde
han genom dimman ett ljud, som kom honom att
lägga upp årorna och lyssna. Det lät som ett
underligt tjutande, som om en tjur råmat i
dödskamp, eller som om vinden tjutit i en oerhörd
skorstenspipa. Det lät förfärligt hemskt, och
Olle kunde inte begripa, vad det var. Ljudet
upprepades med korta mellanrum, och det kom
ständigt närmare. Till sist hörde Olle stönandet av
en ångmaskin, och strax bredvid båten såg han
skrovet af en stor ångbåt, som gick alldeles tätt
förbi hans lilla båt.

Olle förstod, att han måste akta sig, och nu var
det minsann inte roligt att gunga i svallvågorna.
Han hade rott så nära intill ångaren, att de första
svallvågorna slogo rätt in i båten. Olle kände, att
han blev rädd. Men han visste också, att här
gällde framför allt att icke tappa modet. Han
satt stilla i båten, medan svallvågorna varade, och
när de upphört, rodde han vidare igen.

Olle rodde både länge och väl. Men ännu såg
han intet annat än dimman, som växte omkring
honom, och ett litet stycke vatten runt omkring
båten. Det enda, han tyckte var underligt, var, att
vågorna började bli så stora. Han tyckte det var
konstigt, att det kunde blåsa så mycket hårdare,
när han inte kände någon vind. Och snart blevo
vågorna så stora, att han inte kunde ro emot dem.
Därför lät han till sist båten glida med vågorna.

Men nu hade Olle rott så länge, att han började
bli trött. Och då blev han ängslig. Han grät inte,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minapojkar/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free