Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olle trodde knappt sina ögon. Det var Jan
Erik, som hade velat skjuta Pudel, och som Olle
och Svante hade skrämt, så att han sprang i sjön.
Olle blev rysligt rädd. Han visste inte, vad
han skulle säga. Men gubben kände igen honom
och sade:
“Jag menar, det är Olle. Hur har han kommit
hit?”
Olle berättade, huru allt hade gått till, men
inom sig undrade han, om Jan Erik visste, vem
som hade satt dockgubben på bron åt honom. Och
så undrade han, om Jan Erik var full.
Men gubben visste tydligen ingenting om dockgubben,
och inte heller var han full. Han såg
riktigt vänlig och snäll ut, tyckte Olle, och han
kunde inte begripa, att det var han, som hade
velat skjuta Pudel.
“Han har allt gjort en lång resa”, tyckte gubben.
“Vad är klockan?” frågade Olle.
“Å, hon är allt över tio” [1], menade gubben.
Och så förklarade han för Olle, hur allt hade
gått till. Olle hade rott vilse i dimman, kommit
ut på fjärden, och nu hade vågorna drivit honom
mer än en mil ut till havs.
“En lycka var det, att han kom i dag”, sade
gubben. “Ty nu har jag legat här och fiskat, och
i morgon skulle jag fara igen.”
Det kunde inte bli tal om att fara hem den
natten, ty dimman var för tjock, och ingen kunde
åtaga sig att hitta vägen. Därför fick Olle ligga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
