Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nu ska du säga adjö åt pappa, du får aldrig se
honom mer, han är död, lilla duvan, i förtid tagen
ifrån er...
Jag hade varit illa sjuk — var nyss kommen på fötter
igen. Under min sjukdom — det minns jag klart — hade
far pysslat med mig så vänligt och glatt; men så hade
han plötsligt försvunnit, och mormor, en för mig
främmande person, hade uppenbarat sig i stället.
— Varifrån kommer du? frågade jag henne.
Hon svarade:[1]
— Oppifrån, från Nisjni, och jag har inte kommit
gående, jag har kommit resande. Man går inte på vattnet
kan du väl begripa, din larver.
Så löjligt obegripligt hon pratade! Där oppe bodde
några skäggiga, bruna perser och på nedre botten en
gammal gul kalmuck, som sålde fårskinn. Utför trappan
kunde man komma genom att rida grensle på ledstången
eller trilla på huvudet — det visste jag bäst. Vad menade
hon då med att prata om vatten? Det var för löjligt och
orimligt alltihopa!
— Och varför är jag en larver?
— Därför att du larvar, svarade hon och skrattade
liksom jag.
Hon talade i vänlig och glad ton. Från första dagen
hade jag blivit god vän med henne, och nu ville jag, att
vi skulle följas åt ut härifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
