Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har äntrat upp på knyten och koffertar och står
och ser ut genom fönstret, som är utstående och runt som
ett hästöga. På andra sidan det våta glaset breder sig ett
ändlöst, töcknigt och skummigt vatten. Ibland flyger det
upp och slickar glaset. Jag hoppar ner på golvet.
— Var inte rädd, säger mormor, tar mig på sina mjuka
armar och ställer mig åter på byltena.
Över vattnet ligger en grå, fuktig dimma. Långt borta
i fjärran skymtar ett mörkt land men försvinner på nytt
bakom dimman och vattnet. Allt omkring mig skakar.
Endast mor står orörlig lutad mot väggen, med händerna
i kors bakom huvudet. Hennes ansikte är mörkt, hårt och
stelt, ögonen tätt slutna, hon tiger hela tiden, och det är,
som om hon vore en ny, främmande person, inte ens
hennes klänning känner jag igen.
Flera gånger har mormor sakta frågat henne:
— Varja, skulle du inte äta litet, säg?
Hon tiger och står orörlig.
Mormor talar i viskningar till mig, till mor högre men
på något särskilt försiktigt och skyggt sätt och det minsta
möjliga. Jag får ett intryck, att hon är rädd för mor. Detta
finner jag mycket naturligt, och det ökar min sympati
för mormor.
— Saratov, sade mor helt oväntat med hög, vred röst.
Var är matrosen?
Också hennes ord voro besynnerliga, främmande:
Saratov, matrosen.
En bredaxlad, gråskäggig man i blåa kläder steg in;
han hade en liten kista med sig. Mormor tog kistan och
lade ner min bror i den, och sedan bar hon den mot dörren
på utsträckta armar. Men fet som hon var kunde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
