Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej komma igenom dörren och stod där och måttade och
passade på ett skrattretande sätt.
— Ack, mamma då! ropade mor och tog ifrån henne
kistan. Båda försvunno, och jag blev ensam i kajutan med
den blåe.
— Jaså, pysen, har han mist sin lilla bror? sade han
och lutade sig över mig.
— Vad är du för en?
— Jag är matros.
— Vem är Saratov då?
— Saratov är en stad. Titta ut genom fönstret får du
se den.
Utanför fönstret strök jorden förbi oss; den var mörk
och brant, det ångade ifrån den, och den påminde om en
färsk, nyskuren brödskiva.
— Vart har mormor gått?
— Hon är borta och begraver lillebror.
— Ska de gräva ner honom i jorden?
— Ja, det ska de.
Jag berättade för matrosen, hur de hade skottat jord
över levande grodor, när de begravt far. Han lyfte upp
mig på armen, tryckte mig hårt intill sig och kysste mig.
— Ack, du lilla vasker, du begriper ingenting ännu,
sade han. Inte ska man tycka synd om grodor, strunt
i dem! Tyck hellre synd om mor din — tänk sån sorg
hon har fått!
Det dånade och gnisslade ovanför oss. Jag visste nu,
att det var ångbåten, och blev inte rädd, men matrosen
satte hastigt ner mig och skyndade ut med orden:
— Nu måste man kila!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
