Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ville också kila, och jag gick ut. I den halvmörka,
smala gången var det tomt. Inte långt från hyttdörren
lyste mässingsbeslagna trappsteg. Då jag tittade uppåt,
fick jag se människor med kappsäckar och knyten i
händerna. Det var tydligt, att alla stego av ångbåten — alltså
skulle väl jag också stiga av.
Men knappt hade jag sällat mig till en skara musjiker
framme vid relingen närmast landgången, förrän man
började ryta åt mig från höger och vänster:
— Vad är du för en? Vems är du?
— Det vet jag inte.
En lång stund blev jag kringknuffad, ruskad och slängd.
Till sist uppenbarade sig den gråskäggige matrosen och
tog tag om mig med förklaringen:
— Han är från Astrakan, hyttplats ...
Han sprang ner med mig i hytten, satte mig på ett knyte
och hotade mig med fingret, då han gick:
— Jag ska ge dig, jag!
Bruset över mitt huvud saktade av mer och mer,
ångbåten skakade inte längre, och den låg stilla i vattnet.
Någon sorts våt vägg spärrade utsikten från hyttfönstret,
det blev mörkt och kvavt, byltena liksom växte, det kändes
trångt och otrevligt. Kanske jag för alltid skulle bli
lämnad ensam på den tomma ångbåten?
Jag gick till dörren. Den stod inte till att öppna,
mässingsvredet rörde sig ej ur fläckan. Jag tog en butelj med
mjölk och slog den mot handtaget med all min kraft.
Buteljen sprang i bitar, mjölken sköljde över mina ben
och rann ner i stövelskaften.
Bedrövad över olyckan lade jag mig på ett bylte,
började sakta gråta och somnade i tårar.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
