Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gjorde dem till änglar i himlen. Det sved i mig, fast
jag var ju glad på samma gång.
Där hon satt på sängkanten i bara linnet, stor och höljd
i sin svarta ragg, påminde hon mig om björnhonan, som
en skäggig musjik från Sergatsj nyligen hade förevisat på
vår gård. Hon gjorde korstecknet över sin snövita, rena
barm, vaggade på kroppen och småskrattade:
— Det bästa tog han, det sämsta lämnade han kvar åt
mig. Ivan var jag så glad åt, så det kan ingen tro — jag
är ju så dan med er småttingar! Ja, som sagt, vi tog upp
honom och lät döpa honom, och här lever han nu och
frodas. Han är en snäll pojke, du kan gärna tycka om
honom.
Och jag både tyckte om och beundrade Ivan. Han kom
mig att häpna genom sina talanger.
Om lördagarna, då morfar efter att ha pryglat de barn,
som försyndat sig under veckan, begivit sig av till
vespergudstjänster började ett obeskrivligt muntert liv i köket.
Tsyganok hämtade fram svarta kackerlackor bakom ugnen,
i en handvändning hade han förfärdigat en släde av papper
och seldon av tråd, och på det gula, renskurade bordet
travade ett fyrspann. Ivan styrde dess lopp med en liten
kvist och pep:
— De far och hämtar biskopen.
Han fäste en liten strut på ryggen på en kackerlacka,
motade den efter släden och förklarade:
— De har glömt påsen. Munken springer efter med den.
Raska på bara!
Han band ihop fötterna på en kackerlacka med en tråd.
Insekten kravlade och stöp på huvudet, och Vanka slog
ihop händerna och skrek:
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
