Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut sina skära tungor. Det är lustigt men lite hemskt på
samma gång. Mormor vaggar på huvudet och sitter tyst
några ögonblick, men så kommer det fart i henne igen.
— Ja, vad har inte jag sett allt! Det var en annan
kväll — på vintern, och det var snöstorm. Jag går genom
Djukovs dal — du minns där Jakov och Michail ville
dränka far din i vaken? Ja, jag går där som sagt, stigen
utför, men knappt har jag kommit ner i dalen, förrän jag
får höra ett visslande och ett oväsen. Jag tittar till — där
kommer ett kolsvart trespann flygande emot mig, en stor
djävul i röd mössa kör — han står bakpå, med armarna
utsträckta, tömmarna är av järn. Rätt över dammen flyger
spännet, och det står ett moln av snö om det. Inne i släden
sitter det också djävlar; de visslar och vrålar och viftar
med mössorna... Jag tror det var sju stycken slädar som
flög förbi mig som brandvagnar, och alla hästarna var
becksvarta, och alla var de människor, som blivit
förbannade av far eller mor. Såna slags människor får den lede
och hans anhang att roa sig med, och de far ut och rider
på dem och åker efter dem till sina tillställningar om
nätterna. Det var nog ett bröllopsfölje jag såg.
Det var omöjligt att inte tro mormor — hon berättade
så övertygande.
Visor, sagor och helgonlegender kunde hon i
oändlighet, och kanske tyckte jag ännu mera om att höra sådant.
Hon, som inte var rädd för någon människa, inte för
morfar, inte för några mörksens makter, hon var ända till
fasa rädd för svarta kackerlackor och kände dem till och
med på långt håll. Ibland väckte hon mig om nätterna
och viskade:
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
