Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång, när hon låg på knä i en av sina
hjärte-utgjutelser för Gud, slog morfar upp dörren och ropade
med hes röst:
— Mor, nu är Herrens hemsökelse över oss — det
brinner!
— Vad säger du! skrek mormor och flög upp, och
tungt trampande rusade båda in i stora kammarn,
paradrummet.
— Eugenia, ta ner ikonerna, Natalia, kläd på barnen!
kommenderade mormor kort och bestämt. Morfar bara
kved:
— I... i... i...
Jag sprang ut i köket. Fönstret åt gården lyste som om
det varit av guld; på golvet dansade gula fläckar. Morbror
Jakov, som höll på att kläda sig, tog ett skutt över dem
som om de bränt hans bara fotsulor och skrek:
— Det är Misjka som har tuttat på! Han har tuttat på
och schappat!
— Tig med dig! sade mormor och gav honom en sådan
knuff, att han så när ramlat framstupa.
Genom rimfrosten på fönsterrutorna såg man, hur
verkstadstaket brann och lågorna kommo vältrande ur den
öppna dörren. I den stilla natten stego deras röda tungor
utan rök. Endast högt över dem vaggade ett töcken, som
dock ej skymde för Vintergatans silverflod. Snön lyste
purpurröd, och husväggarna darrade och skakade som av
otålig längtan dit bort, där elden tumlade så muntert. De
breda springorna i verkstadens vägg fylldes med rött, och
sen stack det ut som en röd frans ur dem. Kring takets
mörka bräder slingrade sig gula och röda band. Mitt i dem
stack den smala tegelskorstenen morskt i vädret och bol-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
