- Project Runeberg -  Min barndom /
106

[MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Apostlagärningarna eller psaltaren står det talat om snö
eller vinter, och det var åt de där hållen Kristus bodde ...
När vi slutat psaltaren, ska du få börja läsa evangeliet,
så får du se...

Han tystnade åter. Liten och vass satt han där och
stirrade kisande ut genom fönstret, alldeles borta.

— Berätta! påminde jag sakta.

— Ja visst ja, han ryckte till, fransoserna var det! De
är också människor och inte sämre än vi syndare. De
brukade ropa åt mor min: "Madama, madama" — det
lär ska betyda frun — och frun hon gick och bar en
mjölsäck från bon, som vägde sina fem pud. Det var en
stark kvinna, mor min, ska jag säga; tills jag blev tjugu
år lyfte hon mig vid håret och riste mig som ett intet,
och vid tjugu år var jag ändå ingen stackare ... Den där
uppassarn Miron, han var en riktig hästkarl. Han gick
omkring på gårdarna och tecknade åt folket, att han skulle
få rykta deras hästar. Först var de rädda, att han skulle
fördärva dem, men det dröjde inte, förrän musjikerna
själva ropade på honom: "Kom hit, du Miron!" Och han
såg glad ut och kom springande huvudstupa. Han var
rödhårig, minns jag, och hade stor näsa och tjocka läppar.
Ja, hästar förstod han sig riktigt på och var en baddare
att kunna kurera dem. Längre fram blev han djurläkare
här i Nisjni, men så miste han förståndet och blev vild,
och de som skulle vakta’n pryglade ihjäl honom. Officern
han började tvina bort fram på våren, och på Nikolas
dag dog han. Han brukade sitta i sina funderingar vid
fönstret i bastun, och där fann de honom död, med huvudet
mot fönsterposten. Jag sörjde honom och till och med
grät lite i all tysthet. Han var alltid så vänlig och brukade

106

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minbarndom/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free