Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fore kvällsmaten läste vi tillsammans psaltaren,
bönboken eller Efrem Sirins stora, tjocka bok; när vi ätit,
började han åter förrätta sina böner, och länge ljödo de
ödmjuka, ruelsefulla orden genom kvällstystnaden:
— Vad du än bringar mig och vad du än giver, så
äro dina gåvor goda, allsmäktige ... Och bevara oss från
alla villor ... Herre, beskydda mig för mina fiender ...
Giv mig tårar, och lär mig betänka min dödlighet...
Mormor åter brukade ofta säga:
— Oj, vad jag är trött i kväll! Jag lägger mig tvärt —
det får vara med bönerna ...
Morfar tog mig med sig i kyrkan: om lördagarna i
afton-gudstjänsten, om söndagarna i högmässan. Även i kyrkan
skilde jag emellan de två gudarna; allt vad prästen och
kantorn läste var riktat till morfars Gud, men sången
gällde alltid mormors Gud.
Jag uttrycker naturligtvis grovt de där barnsliga
förnimmelserna jag hade, men jag minns, att tanken på de
två gudarna upptog och oroade mig. Morfars Gud väckte
fruktan och ovilja hos mig: han älskade ingen, följde
alla med bistert vaksam blick och sökte och såg hos
människan framför allt det dåliga, onda, syndiga. Det var
tydligt, att han inte litade på människan, alltid krävde bot
och tyckte om att straffa.
Under denna tid var tanken på Gud, känslan för honom
min själs huvudsakliga näring, det vackraste i livet — alla
andra intryck voro fula och smutsiga, väckte motvilja och
förbittring. Gud var det bästa och ljusaste av allt vad som
omgav mig — mormors Gud, han som var så öm om allt
levande. Och naturligtvis kunde jag inte annat än undra:
5† Gorki Min barndom
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
