- Project Runeberg -  Min barndom /
128

[MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på gång, och bäst det var låg han på knä på gatan, stödd
på de svarta händerna, som liknade torra grenar. Pojkarna
bombarderade honom med stenar, de djärvaste sprungo
fram och öste fulla händer med damm över hans huvud.

Ett annat och kanske ännu pinsammare gatuintryck var
mäster Grigori Xvanovitsj. Han hade blivit alldeles blind
och gick omkring och tiggde, lång, ståtlig och stum. En
liten gråhårig gumma ledde honom. Hon stannade utanför
fönstren och ropade gällt och utdraget, alltid med
bortvända ögon:

— Ge för Kristi skull en allmosa åt en fattig blind...

Grigori Ivanovitsj teg. Hans svarta glasögon stirrade

rätt mot husväggen eller fönstret, rätt i ansiktet på den
mötande. Handen, outplånligt märkt av alla färgämnen,
strök sakta det breda skägget, hans läppar voro fast slutna.
Jag såg honom ofta, men aldrig hörde jag ett ljud från
dessa slutna läppar, och deras tystnad gjorde mig
kvalfullt beklämd. Jag kunde ej förmå mig att gå fram till
honom, tvärtom, så snart jag blev honom varse, sprang
jag hem.

— Grigori går ute på gatan, talade jag om för mormor.

— Gör han? utbrast hon i orolig, jämrande ton. Spring
ut och ge honom något!

Jag vägrade tvärt. Då gick hon själv ut och stod länge
på trottoaren och språkade med honom. Han smålog och
riste på skägget, men själv yttrade han inte många ord.

Ibland ropade mormor in honom i köket och gav honom
te och mat. En gång frågade han henne var jag var.
Mormor ropade på mig, men jag sprang och gömde mig
bakom vedstapeln. Jag kunde inte hälsa — jag skämdes
så ohyggligt för honom. Och mormor skämdes också, det

128

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minbarndom/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free