Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Mina små barn, var är ni?
Jag frågade mormor vad hon menade.
— Det där är ingenting för dig, svarade mormor i
avvisande ton, men hon berättade mig dock i några korta
ord Voronichas historia: hon hade varit gift med en
tsjinovnik Voronov, han ville ha en annan, högre
befattning och sålde sin hustru till sin förman, och denne förde
henne bort någonstädes, och på två år var hon ej hemma.
När hon kom tillbaka, hade hennes barn — en gosse och
en flicka — dött, mannen hade förskingrat pengar och
satt på fästning. Och hon började dricka av sorg och leva
liderligt. Var söndagskväll tog polisen henne.
Nej, det var bättre hemma än ute på gatan. Och allra
bäst voro eftermiddagstimmarna, då morfar givit sig av
till morbror Jakovs verkstad och mormor satte sig vid
fönstret och berättade roliga sagor och historier för mig,
talade med mig om min far.
Hon hade, som jag berättat, tagit en stare ifrån katten,
och hon hade skurit av den söndertrasade vingen, det
avbrutna benet hade hon behändigt ersatt med en liten
trästicka, och nu försökte hon lära fågeln tala. Ibland
kunde hon stå i timtal framför buren i fönstret och envisas:
— Säg: "Staren bröd!"
Staren sneglade på henne med sitt runda, kvicka
humoristöga, stampade med sitt träben i burens plåtgolv,
sträckte på halsen och visslade som en trast, härmade
nötskrikan, göken, försökte jama som en katt, tjuta som en
hund, men det mänskliga talet kunde han inte återge.
— Skoja inte nu! förmanade mormor honom
allvarsamt. Säg: "Staren bröd!"
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
