Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— A, ingenting ...
Han tog av sig glasögonen och gned dem med en
svart-och rödprickig näsduk.
— Kom hit och sätt dig! sade han.
När jag slagit mig ner bredvid honom, tog han mig
hårt om axlarna.
— Sitt stilla nu! Vi ska sitta här och tiga. Är du med
om det? ... Så här ... Är du uthållig?
— Jaa.
— Bra det.
Vi sutto länge tysta. Det var en lugn, mild afton i de
melankoliska indiansommardagarna, då allt ännu blommar
men vissnar och bleknar av med var timme, då
sommarens alla starka, mättade dofter redan fördunstat och det
blott luktar kall fuktighet, luften är sällsamt genomskinlig
och kajorna flockas under det rödskimrande himlavalvet.
Allt är tyst, förstummat; varje ljud — en fågels kvitter,
prasslet av ett fallande blad — förefaller som ett
högljutt buller och kommer en att förskräckt spritta upp för
att så åter sjunka tillbaka i tystnaden — den har
omslutit hela jorden, ens bröst är bräddat av den.
I sådana stunder födas tankar renare och skirare än
annars, men de äro tunna och genomskinliga som
spindelväv och låta sig inte fångas i ord. De blossa upp och
de försvinna, likt fallande stjärnor, men de hinna dock
bränna in i själen ett obestämt vemod, väcka den som
med en smekning, försätta den i oro. Det är i sådana
stunder dess daningsarbete begynner och den antar sin
form för livet.
Tätt tryckt intill inackorderingen blickade jag liksom
han mellan äppleträdens svarta grenar upp mot den röda
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
