Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland avbröt han sitt arbete och satte sig bredvid mig,
och vi sutto och tittade på hur regnet piskade uthustaket
och den gräsbevuxna gården, hur löven singlade från
äppleträden. "Bra det" var aldrig mycket talför, men han
hittade alltid just de rätta orden för allting, tyckte jag.
Oftast när han ville göra mig uppmärksam på något, gav
han mig en liten knuff och angav med en blinkning varåt
jag skulle se.
Jag kunde inte upptäckå något särskilt på gården, men
de där knuffarna och de korta orden kommo allt att te
sig märkvärdigt och fästa sig i minnet, över gården
springer en katt, till exempel, den stannar framför en
blank vattenpuss, och seende sin spegelbild i vattnet lyfter
den sin mjuka tass som för att slå till. "Bra det" säger
sakta:
— Kattor är högfärdiga och misstänksamma.
Den guldbruna tuppen Mamaj har flugit upp på
trädgårdsstaketet, flaxar med vingarna och håller på att
förlora jämvikten, och han kluckar förargad och sträcker pä
halsen.
— En morsk general men inte så värst klok inte...
Den otymplige Valej kommer lunkande över gården
som en gammal häst. Hans breda ansikte är trumpet, han
tittar plirande upp mot himlen. En blek, höstlig solstråle
faller rätt på hans bröst — en mässingsknapp på Valej s
uniformsrock blänker till, tataren stannar och börjar
fingra på den med sina krokiga fingrar.
— Han tror han har fått medalj.
Jag fäste mig snabbt vid "Bra det", han blev mig
nödvändig såväl alla bittra dagar som i glädjens stunder.
Själv tystlåten förmenade han aldrig mig att tala om allt
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
