Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sikte över mig: det darrade lika skrämmande vidrigt som
morfars, när han pryglade mig.
— Gå din väg, skrek jag och stötte Peter ifrån mig
med armar och ben.
Han fnittrade, blinkade med ögonen och kröp ner från
laven.
Från den stunden miste jag alldeles lusten att prata
med honom. Jag började undvika honom och på samma
gång misstänksamt iaktta honom, i en dunkel förkänsla
av att något skulle hända.
Kort efter historien med herrn hände ett nytt spektakel.
Jag hade redan länge varit intresserad av Ovsjannikovs
tysta hus, jag hade för mig, att bakom de där gr&a
väggarna levdes ett hemlighetsfullt sagoliv.
I Betlengs hus gick det livligt och muntert till, där
bodde en mängd vackra fruntimmer, officerare och
studenter kommo dit på besök, och där ljöd jämt skrattsalvor
och stoj, sång och musik. Till och med husets yttre hade
en glättig prägel, fönstren voro skinande klara, och bakom
rutorna lyste en hop vackra blommor av alla möjliga
färger.
Morfar kunde inte med det där huset.
— De är gudlösa, de är kättare, sade han om alla dess
invånare, och om fruntimren använde han ett fult ord,
vars innebörd farbror Peter en gång förklarat för mig,
också i fula ordalag och med någon sorts skadeglädje.
Ovsjannikovs stränga, stumma hus ingav morfar
aktning.
Huset, som fastän envånings var ganska högt, sträckte
sig inåt gården, en finputsad, ödslig gård med en brunn
i mitten under ett tak på två stolpar. Huset liksom drog
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
