Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om deras sätt att leka sina för mig okända lekar — de
voro så muntra och så sams — jag tyckte om deras klädsel,
deras omtänksamma vänlighet mot varandra, särskilt
påfallande hos de äldre gentemot den yngre brodern, en
lustig och pigg liten parvel. Om han föll omkull, skrattade
de, som man alltid skrattar åt en som faller, men inte
skadeglatt; de hjälpte honom genast på fötter igen, och
hade han slagit händer eller knän, torkade de hans fingrar
eller byxor med kardborreblad och näsdukar, och den
mellersta gossen sade godmodigt:
— Usch, så drumlig du är.
De grälade aldrig, de försökte aldrig lura varandra, och
alla tre voro viga, starka och uthålliga.
En gång klättrade jag upp i ett träd och visslade åt
dem; de tvärstannade, tittade på mig och började sedan
en viskande rådplägning. Jag trodde, att de ämnade kasta
sten på mig, och jag hasade mig ner på marken och
stoppade fickorna fulla med stenar, varefter jag åter
klättrade upp i trädet. Men de voro redan mitt uppe i en lek
i motsatta ändan av gården och hade tydligen glömt
bort mig. Det kändes bittert, men jag ville dock ej börja
kriget, och inom kort ropade någon till dem genom en
lättruta på fönstret:
— Barn — marsGh in!
De tågade in makligt och undergivet som gäss.
Ofta sedan satt jag i trädet invid planket och väntade
på att de skulle bjuda mig att komma och leka med dem
— men det gjorde de inte. I tankarna deltog jag redan i
deras lekar och var så uppe i dem, att jag ibland skrek
till eller skrattade högt. Då tittade de upp till mig alla
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
