Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänka på att gossarna också fingo stryk och att de voro
oskyldiga.
— Jag har ingenting att ge dem igen för, sade jag, de
är snälla, och du ljuger.
Han gav mig en blick och röt oväntat:
— Gå ur telegan!
— Du är ett nöt, skrek jag och hoppade ner på marken.
Han började jaga mig över gården och skrek:
— Är jag ett nöt? Ljuger jag? Vänta, jag ska ge
dig...
Mormor kom ut på kökstrappan, jag sprang till henne,
och han började beklaga sig:
— Den där pojken är så fräck emot mig, så jag vet
mig ingen råd. Jag är fem gånger så gammal som han,
men han skriker morsordet efter mig... skäller mig för
lögnare..
När man ljög mig mitt i ansiktet, tappade jag alltid
koncepterna och endast stod och gapade av förvåning. Så
var det nu också, men mormor förklarade i bestämd ton:
— Nej, Peter, det där är ren osanning... några
skamliga ord har han inte brukat emot mig.
Morfar skulle ha trott isvostsjiken.
Från den dagen lågo vi i tyst, förbittrad, fejd med
varandra. Han gav mig knuffar och slag med tömmarna, som
skulle låtsas vara oavsiktliga, han släppte ut mina fåglar
— en gång gav han dem åt katten — och begagnade varje
anledning att klaga på mig hos morfar, varvid han alltid
skarvade naturligtvis. Han gjorde mig med ett ord alla
möjliga puts, och allt oftare kom det för mig, att han var
1 "Morsordet" — den råaste av alla råa ryska eder.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
