Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon lekte med mig och skrattade — ett djupt, varmt
skratt.
Morfar kom in, grå i ansiktet och rödögd. Hon sköt
mig ifrån sig.
— Nå, far, sade hon med hög röst. Ska jag resa?
Han ställde sig vid fönstret och började med nageln
skrapa isen av rutan. Han teg länge, det blev en spänd,
ängslig väntan, och som alltid i dylika stunder av
spänning kände jag det, som om det växt ut ögon och öron
på hela min kropp, bröstet spändes onaturligt, och jag
ville skrika.
— Lexej, gå din väg, sade morfar dovt.
— Varför det? frågade mor och drog mig åter till sig.
— Du får inte resa någonstans alls, jag förbjuder dig
det...
Mor reste sig, seglade genom rummet likt ett rött moln
och stannade bakom morfars rygg.
— Far, hör på ...
Han vände sig emot henne med ett hest:
— Tig!
— Nej, jag tillåter inte, att ni ryter åt mig så där,
sade mor lugnt.
Mormor reste sig från soffan och hotade med fingret:
— VarvaTa!
Morfar satte sig på en stol och mumlade:
— Vad vill det här säga? Vad är meningen?
Och plötsligt skrek han till med en röst som jag inte
kände igen:
— Du har vanärat mig, Var ja-a! . ..
— Gå ut! befallde mig mormor. Jag smög mig
hjärt-ängslig ut i köket, kröp upp på ugnen och hörde länge,
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
