Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur de på andra sidan väggen än talade allesammans på
en gång, än blevo tysta som om de somnat. Det var fråga
om ett barn, som mor hade fått och lämnat åt någon,
men det var mig omöjligt att begripa för vad morfar
var så ond: om för att mor fått ett barn utan att be honom
om lov eller för att hon ej haft barnet med sig till honom.
Sedan kom morfar in i köket, pionröd i ansiktet och
kippande efter andan, efter följde mormor, som med
koft-ärmen torkade tårarna. Han satte sig på bänken och
stödde händerna emot den, framåtlutad och bitande i sina
gråbleka läppar, hon lade sig på knä framför honom och
sade sakta, innerligt bevekande:
— Far, förlåt henne för Kristi skull, förlåt henne!
Bästa släden kan också välta. Liksom det inte skulle
hända likadant bland herrskapsfolk! Och en sådan kvinna
som hon är. Förlåt henne — ingen är ju utan synd.
Morfar lutade sig bakåt och såg henne i ansiktet, och
med munnen sneddragen halvt snyftade, halvt hånskrattade
han:
— Ja visst, ja! Tror jag det! Undrar vem du inte
förlåter — du förlåter alla du ... Jo, ni... i. ..
Han böjde sig ner över henne, tog henne om axlarna
och ruskade henne.
— Men Herren du, viskade han, Herren förlåter visst
inte han, eller hur? Vid gravens brädd har han lagt sin
hand på oss och straffar oss, det är vår yttersta tid på
jorden, men ingen ro och ingen glädje har vi — och får
inte heller. Och minns mitt ord — vi kommer att dö som
tiggare, som tiggare!
Mormor tog hans hand, satte sig bredvid honom och
skrattade till.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
