Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Också en olycka! Också något att ängsla sig för —
tiggare! Än sen då! Sitt hemma du, så ger jag mig ut,
och var lugn du, jag får nog, så vi blir mätta. Var du
lugn!
Han smålog plötsligt, slog armen om mormors hals
och tryckte sig intill henne, liten och hjälplös.
— Ack, du gamla tosa, snyftade han, ack, du den enda
människa jag har! Du frågar inte efter något, du lolla
där, du begriper ingenting. Men tänk efter: har vi inte
strävat och arbetat för dem, har jag inte gjort sånt som
jag ångrar för deras skull — om man nu finge någon
tack, det allra minsta ...
Nu kunde jag inte behärska mig längre. Jag brast ut i
en flod av tårar, hoppade ner från ugnen och störtade
fram till dem, snyftande av glädje över att de talades
vid så där vänligt, av medlidande med dem och så för att
mor kommit också. Och bägge två slogo de armarna om
mig och tryckte mig intill sig, våra tårar blandade sig,
och morfar viskade i mitt öra, i mitt ansikte:
— Är du här också, din krabat! Nu har mor kommit,
nu kommer du att hålla dig till henne — nu blir det
adjö med gamla, elaka morfar, eller va? Och med gamla
beskedliga mormor också? Jo, ni. .. i.. .
Han sköt oss ifrån sig, reste sig upp och sade med
ljudlig, bister röst:
— Allihop ger sig av, allihop smiter ifrån oss ... Seså,
ropa in henne då! Fort...
Mormor gick ut, och morfar vände sig mot ikonerna,
böjde på huvudet och utbrast:
— Allsmäktige Gud — nu ser du!
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
