Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men ingen hade tyckt om honom, och morfar hade sagt
upp honom. Det märktes tydligt, att min historia inte
intresserade mor.
— Något mera nu! sade hon.
Jag berättade om de tre gossarna, om hur översten kört
bort mig från deras gård — hon omfamnade mig hårt.
— Sån strunt...
Och hon tystnade, stirrade kisande ner i golvet och
vaggade på huvudet.
— Varför var morfar så ond på dig? frågade jag.
— Jag har handlat illa mot honom.
— Du skulle ha tagit barnet med dig till honom.. .
Hon ryckte till och bet sig i läppen — så brast hon i
skratt och kramade mig.
— Du tokiga pojke! Det där måste du vara tyst om,
förstår du! Inte tala om det — inte tänka på det ens!
Hon fortsatte en lång stund att tala, strängt och
obegripligt, sedan reste hon sig och började gå av och an,
trummade fingrarna mot hakan, höjde och sänkte de tjocka
ögonbrynen.
På bordet brann ett rinnande talgljus, vars låga
återkastades av spegeln, smutsgråa skuggor stucko ut på
golvet, i hörnet framför helgonbilderna flämtade lampan, det
islupna fönstret försilvrades av månljuset. Mor såg sig
omkring, liksom om hon sökt något på de nakna väggarna,
i taket.
— Hur dags lägger du dig?
— Å, inte förrän senare.
— Ja, för resten har du ju sovit på dagen, sade hon
och drog en suck.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
