Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vill du gå din väg? frågade jag.
— Vart? utbrast hon förvånad, och hon tog mig om
hakan och såg mig i ansiktet så länge, att jag fick tårar
i ögonen.
— Vad nu då?
— Det gör ont i halsen.
Det gjorde ont i hjärtat också, jag hade med ens känt,
att hon inte skulle komma att stanna hos oss, att hon skulle
ge sig av igen.
— Du kommer att bli lik din far, sade hon och
sparkade upp en flik av golvmattan med foten. Har mormor
talat med dig om honom?
— Ja.
— Hon tyckte om Maxim — mycket! Och han tyckte
om henne också ...
— Jag vet...
Mor såg på ljuset, rynkade pannan och släckte det.
— Så är det bättre! sade hon.
Ja, så var det mycket bättre, de mörka, smutsiga
skuggorna försvunno, det kom ljusblå fläckar på golvet i
stället, fönsterrutorna började gnistra.
— Var har du varit?
Liksom om hon dragit sig något längesen förgätet till
minnes nämnde hon namnen på några städer, allt under
det hon ljudlöst kretsade omkring i rummet, likt en hök.
— Var har du fått den där klänningen?
— Jag har sytt den själv. Jag syr allting själv åt mig.
Jag tyckte om att hon inte var lik någon annan, men
det bedrövade mig, att hon var så fåordig och teg, om jag
inte gjorde henne direkta frågor.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
