Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyckte jag synd om helgonen och började i stället klippa
ut hela rutor. Jag hade inte hunnit igenom andra raden,
då morfar uppenbarade sig, ställde sig på trappsteget och
frågade:
— Vem har givit dig lov att ta kalendern?
I detsamma fick han se pappersrutorna, som lågo
strödda på plankorna. Han sträckte ut handen och tog en,
förde den upp till ögonen, kastade den ifrån sig, tog en
ny, det ryckte i hans underkäke, skägget darrade, och han
andades så tungt, att papperen flögo ner på golvet.
— Vad har du gjort? skrek han och drog mig vid
benet till sig. Jag gjorde en voit i luften, mormor tog
emot mig i sina armar, och morfar knöt näven åt oss båda
och gnisslade:
— Jag slår ihjäl honom!
Mor kom in. Jag hade krupit in i vrån vid ugnen, och
hon ställde sig framför mig, fångade och sköt undan
morfars händer, som kretsade i luften framför hennes ansikte,
och sade:
— Så ni beter er! Sansa er!
Morfar kastade sig ner på bänken vid fönstret och tjöt:
— De tar livet av mig! Alla är emot mig, alla!
— Att ni inte blygs! hördes mors dova stämma. Varför
gör ni er jämt till så där?
Morfar skrek, sparkade mot bänken, hans skägg stack
löjligt i vädret, och han höll ögonen hårt slutna. Jag fick
för mig, att han verkligen gjorde sig till och skämdes för
mor och att det var därför han höll ögonen hopknipna.
— Jag ska klistra upp de här bitarna åt er på lärft,
det blir ändå bättre och hållbarare, sade mor och gran-
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
