Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vagnarna rullade i väg. Ett par gånger vände mor sig
om och viftade med en näsduk, mormor, som stod med
handen stödd mot husväggen, viftade också under flödande
tårar, morfar torkade sig i ögonen och brummade:
— Går aldrig väl det där ... går aldrig väl...
Jag satt på en stolpe och såg efter de bortrullande
vagnarna — nu försvunno de bakom hörnet, och det var
som om något hade slagit igen, smällt i lås inne i mitt
bröst.
Det var tidigt på morgonen, husens fönsterluckor voro
ännu stängda, gatan låg öde — jag hade aldrig förr sett
den så öde. I fjärran drillade en herdepipa.
— Nu går vi in och dricker te, sade morfar och tog
mig i axeln. Det är tydligen ditt öde, att du ska leva
ihop med mig — vi blir som sleven och grytan, du och
jag.
Från morgon till kväll gingo sedan morfar och jag ute
i trädgården och stökade. Han grävde rabatter, band upp
hallonbuskar, skrapade mossa av äppleträden, plockade
bort mask, och jag arbetade och styrde i min grop.
Morfar hade huggit av den förkolnade bjälken åt mig och
stuckit ner störar i marken. På dem hängde jag upp mina
fågelburar, av det torra stäppgräset flätade jag en matta,
som jag satte upp över bänken till skydd mot sol och regn
— det blev riktigt storståtligt alltihop.
— Det är nyttigt, att du lär dig ställa för dig, sade
morfar.
Jag hyste stor tillit till morfars omdöme. Ibland lade
han sig på min bänk, som jag klätt med grästorv, och
talade förstånd med mig — orden kommo långsamt och
som om det kostat honom ansträngning att få fram dem:
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
