Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ack, om du ville tiga! ... svarade hon.
Hon talade föga med mig, gav mig jämt befallningar:
— Gå efter, ge mig, bär in .. .
Endast sällan fick jag gå ut, ty jag kom alltid hem
mörbultad av gatpojkarna — slagsmål var min enda
förströelse, och jag idkade den med passion. Mor smällde
mig med en rem, men bestraffningen endast retade upp
mig, och nästa gång slogs jag än ursinnigare med
pojkarna — och fick mera stryk av mor. En gång förklarade
jag för henne, att om hon inte slutade slå mig, skulle jag
bita henne i handen, springa ut på slätten och sitta där,
tills jag frös ihjäl. Hon sköt mig häpen ifrån sig, gick
några slag över golvet och sade flämtande av trötthet:
— Vargunge!
Alla ömhetskänslor slocknade småningom ut i mitt
hjärta, allt oftare flammade där upp en fräsande
förbittring mot allt, beständigt pyrde där ett olidligt missnöje,
en känsla av övergiven ensamhet i denna gråa, döda öken.
Styvfar var sträng emot mig, fåordig mot mor. Han
gick jämt och visslade och hostade, och efter middagen
ställde han sig framför spegeln och petade omsorgsfullt
sina ojämna tänder med en liten sticka. Allt oftare råkade
han i gräl med mor och kallade henne "ni" — detta "ni"
förnärmade mig förskräckligt. Under grälen stängde han
alltid köksdörren, för att jag inte skulle höra, men jag
hörde ändå hans basröst.
En gång stampade han med foten och röt till:
— För er djäkla mages skull, ni kossa där, kan jag
inte be en människa till mig!
Häpen och ursinnig av harm flög jag upp på laven, så
att jag slog huvudet i taket och bet tungan i blod.
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
