Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mera fick hon inte fram, hon blott slöt sin feberheta
hand hårt om mig.
— Ack, sån strunt... sån strunt! sade hon plötsligt,
samma ord jag hört av henne en gång förr.
Sasja upprepade:
— Stjunt...
Det var ett egendomligt barn: en vanskapad stackare
med onaturligt stort huvud, såg han på allt omkring sig
med vacker, blåögd blick ooh ett stilla leende och tycktes
liksom vänta på något. Han började tala ovanligt tidigt,
och han grät aldrig, levde i ett oavbrutet tillstånd av
stilla glättighet. Han var klen, orkade knappast krypa,
och blev alltid överlycklig, när han fiok se mig, och ville
att jag skulle ta honom på armen, och han fann ett
särskilt nöje i att knåda mina öron med sina små mjuka
fingrar, som luktade viol. Han dog plötsligt, utan
föregående sjukdom. På morgonen hade han varit stillsamt
glad som vanligt, på kvällen, när det ringde till vesper,
låg han död. Det var kort efter det andra barnets,
Niko-lajs, födelse.
Mor gjorde som hon lovat, och i skolan blev allt gott
och väl igen. Men så inträffade något nytt, som gjorde
att jag hamnade hos morfar än en gång.
En eftermiddag vid tedags, då jag kom in i köket från
gården, hörde jag mors förtvivlade röst:
— Evgeni, jag ber dig, jag ber dig>..
— Dum-he-ter! sade styvfar.
— Men jag vet ju, att du går till henne!
— Än sen!
Några sekunder tego båda, så hostade mor och sade:
— Vad du är för ett elakt kräk ...
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
