Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi bultade in spiken i brädan eller bjälken och släpade
så hem vårt rov över snön och isen ... Vakterna varsnade
oss nästan aldrig, och om de varsnade oss, kunde de ändå
inte hinna ifatt oss. Vi sålde brädan och delade vinsten i
sex delar — det kom en fem sex kopek på oss var.
På den summan kunde man leva flott en hel dag, men
Vjachir fick stryk av sin mor, om han ej gav henne till
ett kvarter brännvin, Kostroma, som hade planer på att
sätta upp ett målskjutningstält, lade sina slantar på hög,
Tsjurkas mor var sjuk, och han försökte tjäna ihop så
mycket han kunde åt henne, Chabi sparade också, ty han
ämnade resa hem till sin födelsestad. Han hade blivit
tagen därifrån av en farbror, som drunknat kort efter
ankomsten till Nisjni. Vad staden hette hade Chabi glömt,
han kom bara ihåg, att den låg vid Kama, nära Volga.
Vi funno det löjligt med den där staden och retade den
snedögde tataren med att sjunga:
Det ligger en stad vid Kama,
men går du än bena lama
hittar du aldrig dit.
Till en början blev Chabi ond på oss, men en gång sade
Vjachir åt honom med sin kurrande röst:
— Du är dum du! Ska man bli ond på kamrater?
Tataren blev helt slagen och började själv sjunga om
staden vid Kama.
Hur det var tyckte vi ändå bättre om att samla lumpor
och ben än att stjäla bräder. Särskilt lönande var det om
våren, när snön smält, och efter regn, som rensköljt
gatorna i det öde marknadskvarteret. Där låg alltid en
hop spik och järnskrot i rännstenarna, inte sällan hittade
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
