Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1) Mineraliernas geometriska egenskaper. Kristallografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ska kristallindivider af andra mineralier eller vätskeinneslutningar
och amorfa glaskroppar. De kristalliserade inneslutningarne
benämnas med ett gemensamt namn mikroliter; såsom mikroliter
uppträda en mängd mineralier bland hvilka må nämnas: pyroxen,
amfibol, qvarts, apatit, magnetit. Vätskeinneslutningarne, som
stundom innehålla rörliga libeller (likt blåsan på ett vattenpass),
bestå af vatten, saltlösningar eller flytande kolsyra.
Med kristallgrupp menar man en samling på och öfver
hvarandra, fritt utbildade kristaller, som äro anordnade såsom kring
en viss medelpunkt. Med kristalldrus förstår man ett aggregat
af många, bredvid hvarandra utbildade kristaller, som utan
bestämd anordning äro fästade på ett gemensamt underlag, hvars
form till en del bestämmer kristalldrusens. Om det underlag,
på hviiket drusen är utbildad, omsluter ett sfäroidiskt rum, så
uppstår ett drushål. Består drusen af ett lager af små,
jemnstora kristaller, som öfverkläder ett annat mineral, kallas den
drusskorpa. Om kristallindividerna ej på någon sida fått fritt
utveckla sig, benämnes aggregationsformen antingen
fanerokristallinisk, om individerna äro så stora att de kunna tydligt särskiljas, eller kryptokristallinisk, då kristallindividerna ej längre kunna urskiljas t. ex. i finkornig kalksten eller marmor.
Ett mineral säges vara derbt, då det uppträder i
oregelbundna partier af minst en hasselnöts storlek, men insprängdt,
om det förekommer i mindre korn, som stundom kunna blifva
mikroskopiska.
Anflog kallas mycket tunna, i fina remnor afsatta lameller.
De gedigna metallerna förekomma ofta så.
Pseudomorfoser.
Med psendomorfoser eller efterkristaller förstår man sådana
amorfa eller kristalliniska mineralier, hvilka, utan att sjelfva vara
kristaller, uppträda i ett annat minerals kristallform; den yttre
formen har således hos efterkristallerna intet att göra med
mineralets kemiska sammansättning. Pseudomorfoser kunna uppstå
derigenom att ett mineral, ehuru oförändradt till den yttre
formen, undergår en kemisk förändring. Så förekommer t. ex.
jernoxidhydrat i svafvelkisens kristallform; svaflet har här blifvit
utbytt mot syre och vatten. Sådana pseudomorfoser benämnas
omvandlingspseudomorfoser, emedan det ena mineralet blifvit
på kemisk väg omvandladt i ett annat. Andra slag af
pseudomorfoser äro de så kallade omslutnings- och
utfyllnings-pseudomorfoserna, hvilka uppstå derigenom att en kristall blir öfverdragen med
en tunn skorpa af ett annat mineral och sedermera af en eller
annan orsak upplöses och försvinner, då skorpan med den
ursprungliga kristallformen i sig aftryckt qvarstår. Blir sedermera
ett annat mineral liksom ingjutet i formen, så uppstår en
pseudomorfos. Den omgifvande skorpan, som stundom är papperstunn
kallas omslutnings-pseudomorfos, den ingjutna mineralsubstansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
