Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2) Mineraliernas fysiska egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
50
en viss axel. Färgen hos det ljus, som vibrerar vinkelrätt mot hufvod-
axeln hos enaxiga mineraler, kallas basisfärg. För undersökning af mi-
neraliers pleochroism har Haidinger konstruerat ett särskildt instrument,
(det s. k. dichroskopet; det består väsendtligen af en aflångt skuren calcit-
rhomboeder indfattad i ett rör, som i okularändan har en förstorande
lupp och i objektivändan en qvadratisk öppning. Då man ser genom
röret synas, på grund av kalkspatens dubbelbrytning, två bilder af öpp-
ningen, den ena omedelbart öfver den andra. Genom att framför denna
öppning sätta en skifva af t. ex. ett enaxigt mineral skuren parallelt
med optiska axeln, låter man den ena strålen fortplanta axelfärgerna
och den andra basisfärgen, hvarigenom man ser de båda bilderna af
öppningen mcd hvar sin färg. Hos tvåaxiga mineralier måste man i
analogi härmed hafva två skifvor, slipade parallelt mcd två och två af
elasticitetsaxlarne, för att kunna se de tre axelfärgerna. Dichroitiska
mineralier äro bland andra: Biotit, clorit (pennin), apatit, turmalin; tri-
chroitiska: cordierit, diaspor m. fl.
Färg. Man gör skilnad mellan den färg, som tillkommer
ett mineral i dess naturliga tillstånd, och färgen af dess pulver;
den förra kallar man helt enkelt mineralets färg, den senare
deremot dess streck.
En del mineralier äro färglösa, andra förekomma i åtskil-
liga färgnyanser. Bland de senare skiljer man sådana, som
hafva en egendomlig dem tillkommande färg, idiochromatiska
mineralier, från sådana, som äro färgade af främmande ämnen,
allockromatiska mineralier. Detta låter först afgöra sig genom
jemförelse mellan flera olika individer af samma mineral. Så-
lunda förekommer stensaltet, som egentligen är färglöst, i gröna~
blå och gula nyanser. Qvartsen veta vi äfven förekommer så-
väl i färglösa som i röda, gulaktiga, svarta, violetta, gröna m.
fl. färger, alla härrörande af olika i kiselsyran fint fördelade äm-
nen, som tilldela densamma egendomliga, stnndom vackra färg-
nyanser.
Man delar mineraliernas färger i metalliska ech icke me-
talliska. De metalliska färgerna kunna endast tillkomma oge-
nomskinliga mineralier. Exempel på de förra äro: silfverhvit
(såsom arsenikkis), tennhvit, guldgul, messingsgul (såsom kop-
parkis), speisgul (såsom svafvel och svafvelkis), bronsgul (såsom
magnetkis), blygrå (såsom blyglans), stålgrå (såsom fahlerz),
jernsvart (såsom magnetisk jernmalm samt en del jernglanser).
Exempel på icke metalliska färger, hvilka genom tillagda
epiteter och sammanställningar uttrycka egendomligheter i ny-
anseringen, äro:
Snöhvit (gips, ren marmor), askgrå (zoisit), sammetssvart
(obsidian), himmelsblå (lazulit), gräsgrön (malachit), vingul (to-
pas), köttröd (orthoklas), rödbrun (zinkblende) o. s. v.
Färgerna kunna dessutom närmare bestämmas genom till-
läggen: blekt, ljust, mörkt etc., t. ex. blekt köttröd såsom or-
thoklas.
Mineraliernas färg är ofta mycket variabel, hvarföre man i
allmänhet kan säga, att färgerna icke lemna några goda och sä-
kra kännetecken för mineraliernas bestämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
