- Project Runeberg -  Minnen från Södern. Efter en resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien / Första delen /
180

(1831-1839) [MARC] Author: Karl August Nicander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

180
Bern hafva tagit under sitt synnerliga beskydd,
ej allenast Björnarna, utan äfven alla fåvitska
Jungfrur, hvilka under de stilla, dunkla nätterna,
i massa stryka omkring på gator och platser med
sina matt skimrande eller slocknade skönhets-
lampor.
En gång gick jag tidigt, på eftermiddagen,
förbi Domkyrkan, och då en af dess sidodörrar
stod på glänt, trädde jag in. Det såg hemskt
och dystert ut derinne. Kyrkan var nästan tom.
Här och der tittade ett ensamt hufvud upp ur de
höga bänkarna ; men en lång Prest klef med lån-
ga steg upp på predikstolen och gaf mig en bister
blick i förbigående. Jag skyndade mig ut igen;
men mötte Holler på Miinsterplätsen, och då nu
en skär och skrikande stämma lät förnimma sig
ur Kyrkan, beslöto vi att gå derin, och höra
hvad den nitiske talaren hade att förkunna. En
gammal käring kom emot oss, då vi öppnade dör-
ren, och skrek: ”Es kann niemand herein kom-
men. Es wird eben gepredigt.” Mig syntes dock,
som talaren kunnat tåla vid ett par åhörare till,
i fall han icke den dagen enkom föresatt sig att
beveka de tomma murarna. Strax derefter trädde
Klockaren, i svart och rod kappa, men med bart
hufvud, ut på platsen och gjorde hotande åtbör-
der åt en karl, som stod långt bort vid andra
hörnet och högg ved. Men en annan, som med
gräsliga slag klöf den ena vedknubben efter den
andra, tätt invid kyrkodörren, fick drifva sitt ar-
bete i fred. En tredje karl stod med armarna i
kors på något afstånd, och då vi yttrade väf för-
undran deröfver, att den närmaste vedhuggaren
icke erhållit någon anmaning att sluta, svarade
han småleende och med en ryckning på axlarna:
”Han hugger Prestens ved.”
Om qvällarna var min största fröjd att sitta
eller vandra på den af skugglika, i rader plan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minesoder/1/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free