Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Och brasan sprakade så smått :
Det lät sä. trefligt, varmt och godt.
Och gästen lade kappan af:
Stor glans i salen vidt det gaf.
Hvad perlor, ringar, fransar!
Hans spegelblanka pansar
Var prydt med kronor utaf gall ,
Som himlen är af stjernor full.
Nar Hildegard fick se hans skick,
Hans fägring och den hjelteblick,
Befallande och höga,
Som glänste ur hans öga,
Af okänd fröjd dess hjerta slog,
Och kinden brann och munnen log.
När hon gick fram, som rosen röd,
Och välkomstbägar’n gästen böd,
Hon höll sig modigt oppe:
Hon spillde ingen droppe.
Men då dess öga mötte hans,
Stod flickans själ i eld och glans.
Och äter slår hon ögat ner.
Hon då i brynjans spegel ser
Sig sjelf, och då hon finner
Hur glödhet kinden brinner,
Som fjellsken alla rosor dö,
Och hon blir blek som alpens snö.
”Herr Arnold ! dig jag dricker till.
Dinjgästfrihet jag prisa vill.
Din värme bör jag lofva,
Och vinets sköna gåfva;
Men kronan dock din dotter är,
Och henne jag till brad begär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
