Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
delhafvets glans och dess oratigedofunde och palm
beskuggade stränder. Jag var försänkt i det när-
varandes njutning. Jag drömde en Allegori om
De tre Systrarna.
Om aftonen, när Skapar’n slatat hade
Sitt verk, och Jorden stod liksom en brud
1 första vårens drägt och log så blygsam,
Och hennes skiljda Länder, blomsterkröuta
Re’n rodnade af glädje, när de funno,
Att alla himlarnas och underverldens
Härskaror fastade sin blick på dem,
Och Solen, deras brudgum, brann af fröjd
Att ha ett föremål för sina lågor:
Då sade Skapar’n: ”Sköna ären J,
Och sjelf jag eder klädt i bröllopsskruden.
Sen sjelfva, hvilken fägring Er beskärdes :
Jag alla dessa speglar skänker eder!”
Då bröt Ilan sjelf från himlens höga, blåa
Och ljusa spegelhvalf mångtusen stycken
Af genomskinlig, glänsande kristall.
Han andades på dem, och de försmälte,
Och flöto ned och fyllde jordens dalar
Och blefvo haf och sjöar eller floder.
Men öfver hvarje vatten sänkte sig
En Engel ned att röra och välsigna.
Som Engeln var, så blef Ock vattnets art;
Om han var ond och om han ej var skön,
Bief böljan grumlig, stormig filer bitter;
Men var han skön och ren, han vattnet gaf
Ett återsken utaf sin glans och fägring —
Och Raphaël sig öfver Leman sankte:
Han andades sin milda Inft derpå,
Han målade med färgen af sin mantel
Q 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
