Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Dess stilla yta, och dess böljors krusning
Föll sig så skönt som svallet af hans lockar.
Men när den ena nu af Jordens döttrar,
Som heter Söder, såg sin egen skönhet
Uti de klara speglar, som hon fått,
Fördubblad i en magisk färgprakt skimra,
Hon dårligt blef förälskad i sig sjelf:
Hon prydde sig, hon såg sig blott i spegeln,
Och offrade ej mer vid Skapar’ns thron.
Den andra Systern, som blef kallad Nord,
Stod dyster och såg ned i dunkla vatten :
Och då hon icke fann sig vacker nog,
Hon vredgades, blef trotsig mot sin fader,
Hof hädande sin panna upp mot himlen
Och skakade sitt hår, som hängde vildt
Och tofvigt ned kring hennes bleka anlet.
Men se! den tredje Systern, som sin bild
1 Lemans böljor såg, hon stod så stilla
1 oskuldsfull förtjusning, ädelt blyg,
Och såg ej blott sig sjelf, men Lifvets hela
Och evighetens allt i djupets glans.
Jn mer hon såg deri, ju mer försvann
Ur hennes själ all tro på egen fägring,
Ju mer naturligt, mera stort och rent
Blef hennes hjerta, och i anletsdragen
Ett uttryck målades af hjertats tankar.
Hon stod der skön, och visste ej deraf,
1 mildhet gränslös , men likväl ej veklig,
I kraft omätlig, men dock ej för vild.
Naturens Herre såg dem , och han sade
Till henne, som förgudade sig sjelf:
”Du blef för skön att ock oskyldig vara.
Jag dömmer dig att hvarje år en gång
Din fägring och din blomsterprakt förlora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
