Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet: Nimtulaghat — Likbränning i Indien — Parsernas begrafningssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur ligga ej människosjälens djupaste aningar och hjärtats
skönaste förhoppningar fjärran från tanken på att våra
ädlaste känslor, våra högsta sträfvanden, med ett ord det
bästa af vårt väsen skulle kunna förbrännas till aska i en
stinkande likbränningsugn! Under det jag stod där och
betraktade de förkolnade lemningarne af män, som under
jordelifvet sträfvat efter att föra ett dygdigt och ädelt lif
hvar och en på sitt sätt, framträdde för mig starkare än
någonsin den djupa sanningen af J. O. Wallins vackra
tankar i dikten Dödens Engel, hvaraf följande strof just
rann mig i minnet:
Hvad vore lyckan, hvad vore glädjen
I kärleksringen, så ljuf och ren.
Om, när den bryts, I ej återkedjen
Dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblifvet,
O hjärtan såta!
Hvad vore lifvet?
En olöst gåta!
Ett obarmhertigt Uriebref,
Som Gud i vrede för mänskan skref!
Ja,
Hvad vore ömhet, förstånd och kraft,
Om endast grafven till mål I haft?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
