Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
under sådana förhållanden som de, i hvilka vi nu äro. Vi
äro för hvarandra allt hvad som återstår af fordna kära
förbindelser i en hembygd, den vi nu gemensamt lemna, för
att i en främmande verldsdel, inbördes förenade, gå
kommande öden till möte. Det var, som lärde vi oss, under den
gemensamma böncandakten, bättre att förstå, att vi måste
blifva hvarandras stöd och hjelp under den mödosamma väg
oss är förelagd att vandra tillsammans, på samirra gång som
vi kommo till ett lifligare erkännande af, att vi dock ej kunde
vara hvarandra nog, att ett fastare stöd måste anlitas, än
hvad den enes svage arm hade att gifva den andre, och att
d et var nödvändigt att vi härefter skulle, såsom nu, ofta
förenas i bön och åkallan, så framt ej mödan skulle blifva oss
för tung och hela vår jordiska sträfvan endast en flyktig, lätt
tillintetgjord bubbla.
Jag har hittils mången gång tanklöst låtit veckor och
månader gå förbi, utan att besöka Herrans hus; men
allaredan, nu då denna förmån håller på att beröfvas mig,
känner jag, oaktadt det verkligen högtidliga i vår nyss afslutade
gemensamma andaktsöfning, huru gerna jag på denna
högtidsdag skulle hafva velat öfvervara vår svenska kyrkas vackra
högmesso-gudstjenst. Det förefaller mig nu, som hade jag
aldrig rätt bevistat den, och som skulle jag vilja taga med
mig ett lifligare intryck deraf och af de lofsånger och böner,
som hemmets och barndomens minnen alltid måste göra mig
kära. Inom mig är en röst som säger, att de aldrig skola
förgätas, att, huru införlifvad jag än må blifva med ett
främmande lands bruk, seder och språk, så skall likväl min bön,
den vare sig en blott tanke eller i ord uttryckt, gå till den
Eviges thron på min moders tungomål och så som jag lärde
mig den i min första barndom.
Det säges att mången, som öfvergifvit sitt fädernesland,
har efter ett flerårigt vistande i främmande land förgätit sitt
modersmål. Möjligheten deraf bestrider jag ingalunda, men
frågar blott huru det kan förgätas, om man varit van att
åtminstone någon gång i verklig andakt bedja till Gud? Om
denna vana sedermera ej upphör, eller om denna pligt ej
uraktlåtes, så bör modersmålet icke heller kunna glömmas.
De böner som älskade läppar först lärde oss framstamma,
de måste äfven alltid blifva det naturligaste uttryck för vår
andakt. Och så vida några heliga minnen återstå från lif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
