Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
vets morgon, så vida tanken älskar att någon gång dröja vid
hvad hjertat egt kärt och dyrbart i föräldraboningen, så vida
barndomstron icke slocknar; så tyckes det mig, som skulle
man aldrig helt och hållet kunna förgäta sitt modersmål.
Blott detta ord har allaredan i sig sjelf en helig betydelse.
Den 3 Juni. Vinden har dessa dagar varit oss emot,
så att efter ett fåfängt försök att gå ut till sjös, vi åter måste
ankra något längre ut på fjärden. Emellertid var kaptenen
på natten kommen om bord, och morgonsolens första strålar
bröto vänligt in genom patentglaset i vår lilla sängkammare,
då jag vaknade vid ett mer än vanligt buller på däck,
hvarunder jag kunde urskilja den något monotona men dock
muntra och lifvande sång, som sjöfolket brukar uppstämma
vid hissning och halning, för att arbetet skall gå lättare och
efter en viss takt: cheerily men, Oh, cheerily. Detta, jemte
skeppets rörelse, lät mig förstå att vi ändtligen måtte hafva
gått till segels, och uppkommen på däck, blef jag förvånad
öfver att redan finna oss vara ett godt stycke ut på hafvet.
Min och de öfriga passagerarnes sömn hade varit så god,
att ingen af oss vaknat, då vi lättade ankaret. En frisk vind
fyllde nu våra segel, och snart sågo vi ej annat än ’’himmel
och haf uti rosor." Middagstiden passerade vi den lilla
staden Öregrund, och vidare på icke långt afstånd den
roslagska skärgården.
Oaktadt min längtan, att sedan jag beslutat mig till att
lemna fäderneslandet, så fort som möjligt få den svenska
kusten bakom mig, så är det dock nu mig kärt att ännu
en gång få med blicken dröja vid de "skär och öar jag känt
så väl." En efter annan af de vackra björklädda holmarne
försvinna bakom oss, och snart äro vi utanför en större
hafsbugt, der inga klippor och öar undanskymma fasta
landets stranden. Blott ett enda litet skär, med en ensam tall
på den eljest nakna berghällen, höjer sig ur vågorna.
Aftonens inbrytande skymning hindrar ej mitt öga att urskilja
de välkända föremålen. Vid dessa samma stränder har jag
bortlekt mina barndomsår; den våg jag nu gungar uppå, har
badat min fot, innan den sårades af tornet på främmande
stigar. Vid sorlet af dessa böljor slumrade jag in efter
dagens lekar; i denna klippa högg jag som gosse mitt namn;
i dessa berg har jag klättrat och från deras spetsar
öfver-skådat det af morgonrodnaden färgade hafvet, lyssnande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
