- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
49

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

49

vådorna. Nästan hvarje dag är elden lös någorstädes, och
ingen natt går förbi utan att man hör brandsignaler, hvilka
icke sällan tillkännagifva att eld brutit ut på två eller tre
olika ställen i staden. Men om det icke brinner i närmsta
knut eller eljest några särdeles omständigheter tyckas
blottställa det hus, man bebor, så tages saken lugnt, och man
låter eldsläcknings-kårerna sköta hvad som är deras göromål
och ingen annans. Jag vet sannerligen icke hvad jag skall
beundra mest Amerikanarnes flegmatiska likgiltighet vid
dylika tillfällen, eller deras utmärkta eldsläkningsanstalter.

"När elden kommer lös i natt/’ sade C. till mig en dag,
"g& skola vi gå ut och se derpå." Det var som att besluta
sig till att gå på teatern, för att se en pjes, som man enligt
affischerna kunde, med säkerhet påräkna skulle komma att
gifvas. Och vi behöfde icke heller sitta länge uppe på
aftonen, för att vänta på representationen. Utkomne på gatan,
sågo vi lågorna endast några få qvarter ifrån det hus, vi
bebodde. Det var ett stort fyra våningars tegelhus, och elden
hade utbrutit i nedra våningen, bestående af flera salubodar
med deras tillhöriga varulager, hvaribland måtte hafva varit
åtskilliga lätt antändbara saker, ty elden spridde sig med en
förfärlig hastighet äfven till de öfre våningarne, ifrån hvilkas
fönster ringlande flammor med ett vackert sken upplyste
hela trakten i grannskapet.

Husen hafva nästan aldrig här, såsom i Sverige, riktiga
trossbottnar, utan endast ett tunnt trädvirke skiljer den ena
våningen från den andra. Kif en i tegelhus, hvars murar
merändels icke kunna skryta af någon särdeles tjocklek, har
man ofta på den inre sidan af väggarne fästat en slags
tunna läkter, på ungefär 3 fots afstånd ifrån hvarandra, mellan
hvilka sedan glest fastspikas tunna, en tums breda spjälor,
på hvilka rappningen anbringas. Detta gör, att om elden
en gång kommer lös uti ett sådant hus, sä står det ej länge
på, förr än både väggar och mellanbottnar äro i ljusan
låga. Är då sjelfva taket, såsom ofta händer, endast ett så
kalladt shingle eller spåntak, så måste sprutorna tidigt
infinna sig, för att ej huset skall totalt nedbrinna.

Det nu antända huset måtte hafva tillhört det mera
brännbara slaget. Eldsläckningsmanskapet tycktes icke heller
mycket bry sig om att försöka rädda det. Endast ett par
sprutor sökte dämpa lågorna, medan de andra deremot ar-

4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free