- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
98

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

98

är troligen, åtminstone vid kusten, allt för sandig och torr
att bära några skördar. Men icke dess mindre påstås det,
att dessa vedhuggare, hvilka alltid kunna påräkna god
afsättning på sin vara, snart samla sig ett litet kapital. Den
jord de bebo har icke kostat dem någonting, icke heller den
skog de nedhugga; deras behof äro få och lätt tillfredsställda,
och om ett eller två år utbyta de den ensliga kojan vid
Huronsjön emot något fruktbart jordstycke i Wisconsin eller
Iowa, der de snart, klokt användande den sparade
penningen, emotse en i ekonomiskt afseende lugn och sorgfri
framtid för sig sjelfva och sina barn.

Jag skall alltid erinra mig Presquc Isle, såsom det
ställe, der jag första gången invigde mina ovana armar åt Ott
hårdare arbete. Det är nemligen *teéra<7é-passagerarnes
skyldighet, att vid sådana ställen vara besättningen behjelpliga
att bära ved om bord. Genom att erlägga några shillings
kan man dock, om man så vill, friköpa sig från denna
skyldighet. Men Carl och jag tyckte vi kunde lika gerna först som
sist begynna att i vårt anletes svett förtjena vårt bröd; så
att på tillfrågan om vi under det öfriga af resan ville betala
för vedbärning, vi i stället lade af oss våra rockar, och grepo
verket an i likhet med de andra arbetskarlarne, och gingo
med våra träklumpar, en på hvardera axeln, lika stadigt som
de andra, öfver den långa landgången. Efter en timmas god
motion, befalde Kaptenen oss upphöra för denna gång, och
ångbåten sattes åter i rörelse.

På aftonen uppnådde vi Fort Machiuaw, en fästning
på en ö i sundet mellan Michigans norra och södra halfö.
Fästningen, på ena sidan innesluten af ett högt trästakett
i stället för vallar, är lika oansenlig som den nedanför
densamma vid hamnen belägna lilla staden, ett hem för några
få hundrade innevånare. Båda anlades af Fransmännen för
nära 200 år sedan, och allt tycktes mig här, med undantag
af några få på sednare tiden uppförda byggnader, hafva ett
förfallet och gammalmodigt utseende. Husen äro små,
gatorna smala. Likväl är belägenheten ganska vacker och
romantisk. Efter att åter en stund hafva fullgjort vår
skyldighet vid vedbärningen, fingo vi tillfälle att som hastigast göra
ett besök på fästningen. Den är sannerligen en af
fortifikationskonstens simplaste produkter; men med sina 8 kanoner
är den ganska tillräcklig för sitt nuvarande ändamål, såsom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free