- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
184

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

184

tagit miste om vägen. I stället för den tomma och ödsliga
slätten var allt lif och rörelse. Tio à tolf eldar flammade
på några få alnars afstånd ifrån hvarandra, och omkring dem
hvimlade en mängd fantastiska skepnader. Några hästar
betade i gräset och en mängd andra drefvos ned till sjön att
vattnas. Snart upptäckte vi vid eldskenet mellan de lågvexta
burroakträden en slags små tält eller hyddor, 20 à 30 till
antalet Äfven om Friman icke upplyst mig om
förhållandet, hade jag lätt kunnat ana det De små hyddorna voro
indianska wigwams, folket en indiansk stam, .som, stadd på
ett jagttåg, der för tillfället uppslagit sitt läger.

Jag kan just icke säga, att detta var någon särdeles
angenäm öfverraskning för den, hvars lilla kunskap om
Nordamerikas Indianer hufvudsakligen var hemtad ur Coopers
romaner. Ifrån Indianernas läger till vår koja var endast
några få bösshåll, och det var icke utan oro jag tänkte på oss
fyra nattetid i ett så nära grannskap med måhända ett
hundradetal af skogens vilda söner. Hvad hindrade dem, om
icke att taga våra lif, åtminstone att bemäktiga sig de
effekter vi hade på stället, framför allt våra skjutgevär, en
artikel, som Indianen alltid har ett godt öga till? De hade
måhända kommit hit utan att någon hvit man derom egde den
ringaste kunskap; de kunde i morgon försvinna lika
spårlöst, utan att ertappas af de här glest kringspridda hvite
nybyggarne.

Friman bekräftade visserligen hvad jag också förut hört
omtalas, att man nu mera icke har något att frukta af dessa
vildar, så framt man ej förorättar dem, eller de hafva
kommit öfver whisky och blifvit druckne, i hvilket fall de icke
fråga efter hvad de göra, och någon gång begå
våldsamheter. Vi kunde icke så noga veta, vid hvad lynne våra
grannar voro för tillfället Allt efter som vi kommo närmare
lägret hörde vi ett ropande och ett hojtande, som jag först
misstänkte vara verkningar af eldsvatten, men som vi sedan
förnummo endast vara rop, hvarmed de samlade ihop sina
hästar och drefvo dem ned till vattnet

Nu kommo ett par nästan halfnakna Indianer ridande i
fyrsprång öfver vägen; de tycktes icke fästa den ringaste
uppmärksamhet hvarken vid oss eller vårt lass. Ett par andra
deremot, som sutto alldeles invid landsvägen helsade oss med
Bon jour, hvilket franska ord, af dem prononceradt båschée,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free