- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
185

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

185

är nästan allmänt ibland alla dessa indianstammar antaget
såsom ett helsningsord till de hvite. Det säges äfven vid
afskedstagandet och lärer derjemte i samtal stundom
användas såsom ett slags komplimentsord. — Vi besvarade
hälsningen på samma sätt, hvarefter de icke vidare med något
tecken gåfvo tillkänna att de brydde sig om oss. Omkring
en eld sutto några qvinnor och barn, som, när vi helt nära
passerade dem; icke ens vände sig om för att betrakta oss.
I allmänhet tycktes de vara alldeles obekymrade om oss och
våra göromål.

Vid kojan funno vi C. och P—n, hvilka icke heller haft
någon kommunikation med de röde grannarne. De hade
sett dem straxt invid slå upp sina wigwams, utan att
någotdera partiet visat den minsta benägenhet till samtal eller
umgänge med det andra. Då Indianerne icke röjde någon
lust att närma sig oss, ansågo vi oss böra fortfarande visa
samma liknöjdhet i detta afseende. Vi kunde dessutom icke
veta, huru ett besök af oss skulle komma att upptagas, och
om de ämnade någon tid uppehålla sig i vårt grannskap,
var det måhända bäst, antingen de voro vänligt sinnade eller
icke, att låta dem göra början till bekantskapen. Oss sjelfva
ovetande — ty Friman var icke stort mer än vi van vid
umgänget med Indianerne — var vårt beslut icke blott det
klokaste, utan äfven det, hvarigenom vi tillvunno oss de röde
männens både aktning och välvilja. Indianen saknar
visserligen icke gästfrihet; men, förföljd af de hvite, och af dem
undanträngd ifrån sina fordna besittningar, tyckes han i
allmänhet med misstroende betrakta en honom okänd hvit mans
inträde uti hans wigwam» Han anser ett sådant besök
antingen bevisa nyfikenhet, som gör den hvite mannen
föraktlig uti hans ögon, eller ock anar han att derunder ligger en
list eller afsigt att på hans bekostnad vinna någon fördel:
Liksom han sätter en ära uti att kunna dölja och beherrska
hvarje djupare sinnesrörelse, så är det också hos honom en
slags stolthet att visa sig obekymrad för allt som tilldrager
sig omkring honom, ehuru man Jean vara säker på, att det
icke finnes något som undgår hans uppmärksamhet Vid
allt hvad andra göra och låta, antager han ett utseende
såsom tänkte han för sig sjelf: det der rör mig icke, och han
ser helst att han sjelf får ostörd och obemärkt sköta sina
egna angelägenheter. Uti Indianens hela väsende ligger en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free