Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
oss äfven sina armar vid husets upptimrande. Medförande
i knyten och korgar färskt bröd och hvarjehanda andra
tillökningar för vårt skafferi, som börjat blifva temmeligen tomt,
hade de beräknat att med Pearmain och efter hans oxar få
åka tillbaka till Delafield. Men de anade ej att vi skulle
vara så länge på vägen. Mörkret inbröt, och de började
redan tveka, antingen de skulle våga sig ut på den af dem
föga kända stigen eller tillbringa natten i kojan, i hvilket fall
den naturligtvis måst utrymmas af den manliga personalen,
då slutligen P. och jag anlände med våra lass. Carls
verksamhet som kock hade denna gång blifvit biträdd af mera
erfarna händer, och en excellent aftonmåltid, bestående af
hjortstek etc, intogs omkring stockelden, der det var intet
som gaf tillkänna, att någon enda af oss kände sig
nedtryckt af nybyggarelifvets mödor och försakelser. Jag
önskade jag kunnat hemsända till slägt och vänner en teckning
af detta vårt kamperande i vildmarken. Månne de i den
raska, modiga qvinnan, som der stod vid min sida, lika lugnt
blickande’ ut öfver den ensliga, i nattens skuggor insvepta
trakten, som emot den framtid, hon här gick till möte,
kunnat igenkänna den späda, unga flickan i Upsala, danad, som
det tycktes, mera för ett stilla, fridfullt, af omvexlingar och
mödor, så vidt möjligt är, ostördt lif, än att som en
nybyggares hustru vandra i Amerikas urskogar och i en sen, kall
höstnatt utgöra en af de handlande personerna i gruppen
omkring en flammande stockeld? Pearmain hade till
hälften tänkt att qvarstanna hos oss i vår koja; men nu var
der ingen annan råd än att, sedan vi aflassat hans bräder,
lemnande ett par af dem på vagnen för L. och Chr. att
sitta på, åter begifva sig ut i mörkret på den obanade vägen.
Insvepta i filtar och fårskinnspelsar satte sig fruntimmerna
ned på den svigtande vagnsbottnen, och så fort, som ett par
något uttröttade oxar förmådde, bar det af till Delafield.
Ändtligen var den dag inne, då vi med våra grannars
biträde skulle få upp stommen till vårt hus, hvarefter vi
hoppades snart kunna fullborda den enkla byggningen, och
få inflytta i densamma. Icke särdeles vane vid arbete, hade
vi behöft åtta dagar att hugga och framköra virket till vår
blifvande bostad. Ett par vid nybyggarelifvet vane
amerikanare hade troligen uträttat samma arbete på mindre än
hälften så kort tid. Men så hade vi också nu allt i ordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
