- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
236

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236

är, utom hos slagtarne ex professo, en sak, i hvilken man
saknar all erfarenhet Att äta blod anses dessutom såsom
en vederstygglighet, och Ap. G era. 15: 29 anföres bland
annat såsom ett förbud deremot Ilar på landet skulle hvarje
Amerikan med afsky skjutit ifrån sig en tallrik med palt,
ehuru jag dock sedermera funnit, att der man kommit mera
i beröring med Européer och i de samfund, der man
småningom adopterat åtskilligt af synnerligen Tyskarnes bruk
och lefnadssätt, man icke har försmått en god bit
blackpudding.

En gång fingo vi oförmodadt till gäst vid middagsbordet
en af våra grannar, till hvars undfägnad L. icke hade annat
att bjuda än stekt palt Han åt den med god aptit, liksom
i allmänhet svensk matlagning och svenska rätter tycktes
ganska mycket behaga dem, som vi någon gång hade den
glädjen att visa en ringa gästfrihet, och han var särdeles
ifrig att få veta hvad det var för en välsmakande rätt,
hvarmed han trakterades. Då vi slutligen upplyste honom
derom, fann han sig dock icke rätt belåten, utan sade, att han
ville nästa gång se sig väl för, innan han i vårt hus tog sig
någonting till bästa.

Emellertid gingo vi vid vår höstslagt tillväga enligt den
gamla svenska seden, som jag måste bekänna dock för mig
var alldeles ny; och, hvad man än må säga om det poetiska
i vårt herdelif, ingalunda ingick deruti den operation,
hvarvid jag nu med ovan hand måste vara behjelplig. Det
slag-tade svinkreaturet bar också många öfverflödiga märken till
bevis på vår mindre skicklighet i barberareyrket; men så
mycket bättre förstodo de, att uppfylla sitt åliggande, på
hvilkas lott det sedan föll, att till press-sylta, korf m. m.
använda hvad våra oerfarna händer sargat

Vid ett sådant tillfälle som det nu omtalade, fordrar
bruket att man gifver några marker färskt till present åt
sina närmaste grannar; — en artighet, som alltid
återbetalas, och som redan flera gånger blifvit oss bevisad.

Skogarne och eköppningarne äro uppfyllde af en mängd
halfvilda svinkreatur, af hvilka många, fastän icke egentligen
saknande egare, dock äro lemnade nästan så godt som utan
all tillsyn, och det är stundom ganska svårt att säga hvem
som egentligen är deras rätte egare. Denne torde mången
gång sjelf vara i okunnighet om sin egendom. Svinkreatu-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free