Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
Om denne orm gör man sig vanligtvis en högst
vidunderlig föreställning. I verkligheten motsvarar den på långt
när icke det begrepp, man får om densamma genom de
flesta resebeskrifningar. Jag talar här om skallerormen
sådan den finnes i de nordvestra territorierna, och jag har
anledning att tro den der icke vara annorlunda än i de östra
eller de södra staterna, oaktadt alla de underbara saker, man
derom vet att förtälja. Hvad för det första sjelfva skallran
angår, hvars varnande ljud man påstår skall kunna
förnimmas på till och med ett längre afstånd, så är den endast
en mindre, tunnare benbroskhinna i stjerten med en dubbel
rad af små afdelningar, icke så stora som vanliga ärter,
fogade liksom medelst leder den ena vid den andra. Det är
dessa leder, som när ormen rör sig, förorsaka den omtalade
skallringen, hvilken ofta icke höres förr, än man är alldeles
inpå ormen, och knappast då. Den första af dessa så
kallade skallror säges bilda sig när ormen är tre år gammal,
hvarefter han årligen erhåller en ny sådan. Den största
skallerorm jag sett, och som vi äfven utan all svårighet
ihjelslogo, var icke stort mer än fyra fot lång och hade 8
skallror, och efter hvad man berättat mig påträffas de icke
större i dessa trakter, der de i allmänhet äro långt mera
sällsynta än man förmodar, och der man ganska sällan hör
omtalas att menniskor eller kreatur af dem blifva bitna.
Detta är likväl underligt nog, ty på lågländta ställen är man
dock aldrig rigtigt säker för dessa farliga djur, och det är
just sådana platser som boskapen för betets skull aldrahelst
uppsöka, likasom nybyggaren der måste slå och berga sitt
hö. Jag kan icke neka till, att under det vi vandrade i
gyttjan i det täta, högvexta gräset, som icke tillät oss att
se mer än några få tum framför oss på marken, tanken på
skallerormens möjliga närhet mången gång gjorde mig
orolig och att det minsta prassel i gräset gjorde att jag,
inbillande mig höra skallran, drog foten tillbaka. Vi skulle
också slutligen få höra den, dock icke förr, än vi voro alldeles
tätt invid odjuret, då vi knappt gåfvo akt på detta ljud och
ej visste att vi hade en skallerorm framför oss innan vi väl
dödat densamma.
Då vi nemligen en gång skulle räfsa ihop det slagna
gräset, märkte vi ofvanpå detsamma ligga någonting, som vi
i början trodde vara en händelsevis ditkommen torr gren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
