Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Det var en af dessa hastigt utbrytande med elektricitet
laddade orkaner, med hvilka, åtminstone i det nordliga Europa,
det finnes ingenting som kan jemföras, hvarken i afseende
på störmens, blixtarnes eller dundrets häftighet. Väl hade
vi förut en och annan gång fått vara vittnen till dylika
elementernas uppror, men aldrig så som nu erfarit det på
engång högtidliga och fasaväckande i ett sådant skådespel. Jag
har hört dem som, förlöjligande andras räddsla för åskan,
med ett otillbörligt skämt velat nedtysta den allvarligare
sinnesstämning, som, utan att behöfva vara förenad med
fruktan, mer eller mindre griper oss, när vi lyssne till det
ljungande thordönet; men jag är fullt förvissad om, att ingen,
utan att genomträngas af bäfvan, kunnat vid ifrågavarande
tillfälle lyssna till rösten ur molnens hvalf. Frasande
ljungade blixt på blixt, rullande och brakande dånade knall på
knall, icke blott från en punkt af firmamentet, utan ifrån
tusende; och under allt detta rasade stormen med en allt
mer och mer tilltagande häftighet, dels afbrytande de gamla
ekarnes kronor och svingande dem som spånor i luften, dels
uppryckande hela träd med rötterna och störtande detn till
jorden med ett brak, som, blandadt med åskans dån, gjorde
detta så mycket mera förfärligt Det var en strid i luft och
på jord, under hvilken vi några ögonblick stodo rådville
hvad vi skulle företaga oss.
Länge dröjde det ej innan regnet började flyta i
strömmar, och heldre än att sitta eller ligga genomvåta under bar
himmel, hvart ögonblick fruktande, att stockväggarne skulle
ramla ned öfver våra hufvuden, eller att något af de
öfverhängande träden skulle krossa oss i sitt fall, beslöto vi att
så fort som möjligt begifva oss till Tallsjön, ehuru denna
färd icke var utan både fara och möda. Vagnen jemte öfriga
redskap lemnades qvar vid myrängen, på hvilken vi vid
blixtarnes sken tyckte oss kunna skönja, huru hövålmarne,
frukten af de föregående dagarnes svett och arbete, rycktes
upp i luften och förskingrades af stormvinden. Våra stackars
oxar, som skälfvande lågo nedhukade tätt invid kojan,
ansågo vi dock rådligast att taga med på färden, ovisse om
hvar vi eljest skulle återfinna dem. Drifvande dem framför
oss, hastade vi fram så fort vi kunde mellan träd, snår och
buskar, flere gånger osäkre om den rätta kosan, för hvilken,
innan någon banad stig uppnåddes, vi icke hade stort annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
