- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
361

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

361

Den store anden, säga de, har lärt de hvite att lefva
jagt förutan, och undervisat dem att göra allt, hvad de
behöfva. Indianerne deremot lärde han ingenting annat än att
jaga. Jagten blef dem anvisad såsom enda medlet för deras
uppehälle. De måste jaga, om de icke vilja hungra ihjäl.
De hvite männen, påstå de, hafva derföre ingen rättighet
att jaga.

Det var lätt att se, det en mängd hjortar uppehöllo sig
i trakten, och vi lofvade oss en särdeles rik fångst under en
sådan erfaren jägares ledning. Marken var likväl betäckt af
så djup snö, att det var omöjligt att med någon
skyndsamhet framtränga i skog eller på slättbygd, utan att vara
försedd med snöskor. K. förskaffade oss derföre hvar sitt
par sådana, gjorda af smala hickorysprötor, i en elliptisk
form böjde ihop vid ändarne, till utseendet liknande de
bågar, som vanligtvis brukas vid volangkastning, men vida större.
Liksom på dem äro senor och remmar korsvis spända från
den ena sidan till den andra. Foten, instucken i en
läderstropp, hvilar på ett par starkare tvärsprötor, som dessutom
tjena till att gifva skon fasthet och stadighet Den, som icke
är van vid detta slags fotbeklädnad rör sig derpå i början
ovigt och tungfotadt. Vid det försök, jag dermed anställde,
insåg jag åtminstone en orsak, hvarföre den indianske
krigaren allaredan ifrån barndomen vänjes att gå rakt fram med
fötterna. Att jag esomoftast trasslade hälarne in i hvarandra
och tumlade öfverända i snödrifvorna, var en följd af
danslektionerna för gamla gubben Ambrosiani i verlden.

Efter en timmas vandring tillsade oss Keewagoshkum
att skiljas och att hvar på sitt håll fortsätta, eller, rättare
sagdt, nu först börja jagten. En liten insjö i skogen
bestämdes till mötesplats, der han lät oss förstå, att några
andra Indianer, som förut begifvit sig åt samma håll och nu
utgjorde länkar i den slags jägarkedja, han ville få oss att
formera, skulle sammanträffa med oss. Detta var ett streck
i mina beräkningar, ty det största och egentliga nöjet af
hela jagten hade jag väntat mig af att få vara i Indianens
sällskap och blifva vittne till den skicklighet, med hvilken
han utan tvifvel förstod att både uppsöka vildbrådet och
sedan att skjuta det. Men detta ville vår höfding på intet
sätt tillåta. Genom mera begripliga tecken än ord anvisade
han hvar och en af oss den kosa, vi skulle taga, och bad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free