Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
oss, att, om vi upptäckte några hjortspår, följa dem, söka
att upphinna djuret och göra vårt bästa. Finner man väl
ett färskt spår, så är detta äfven för en mindre öfvad jägare
icke så svårt, blott han ej förtröttas. I den djupa snön har
nemligen hjorten ganska svårt att undkomma sin förföljare.
Dess små fötter och smala, spensliga ben intränga djupt i
snömassan, och han är således ur stånd att taga sina vanliga
snabba och luftiga språng. Den med snöskor försedde
jägaren kan då komma honom rakt inpå lifvet Indianerne,
som äro vane vid denna slags jagt, bespara vid dylika
tillfällen sin amunition, kasta sig öfver djuret och afskära
senorna på dess bakfötter.
Orsaken till att Indianen icke ville låta oss fortsätta
jagten i sitt sällskap, var troligen antingen, att han icke ville
låta oss blicka djupare in i jagtkonstens hemligheter, eller
ock, att han ansåg oss såsom fullkomliga gremhorns, ett orf,
som i Amerika begagnas om en person, som är obekant
med de förhållanden, i hvilka han kommit, eller som icke
förstår sig på den sak, han åtagit sig. Huru det än var, så
måste vi emellertid för vänskapens skull foga oss efter hans
anordningar. Bergwall, hvilken, såsom en väldig jägare, fann
sig särdeles lifvad af företaget, tog vägen åt ett håll, Carl
åt ett annat och jag fick på min lott att vandra öfver isen
af en liten skogssjö och på andra stranden deraf försöka
min lycka. Hvart höfdingen sjelf tog vägen är svårt att
säga. Inom några ögonblick försvann han liksom ett annat
skogsrå.
Det kan väl låta göra sig att i Sverige gå på spårsnö
efter harar, men att med snöskor på fötterna springa i kapp
med hjortar i vildmarken, är ett nöje, som jag efter detta
försök helst öfverlät åt andra. Skulle jag än förlora mitt
anseende som jägare, så måste jag dock bekänna sanningen,
och vågar icke ens, såsom bruket eljest är vid en misslyckad
jagt, att skylla på oturen. Spår fann jag visserligen och
dem så djupa, att det tycktes som om hjorten hade haft
lika svårt att framkomma på denna som jag på mina
volangbågar; men det oaktadt höll han sig på ett tillbörligt
afstånd ifrån mig. Med tillfredsställelse såg jag likväl, att
större delen af spåren vette åt det håll, som mina andra
jagtkamrater tagit, och jag hoppades således att i tidernas
längd kunna drifva vildbrådet midt i famnen på någon af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
