Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
Vid vårt inträde i hyddan fästades vår uppmärksamhet
isynnerhet vid tvenne grupper, hvilka ofta, äfven i den hvite
mannens boning, olyckligtvis förekomma vid sidan af
hvarandra. Den ene var en scen ur dryckenskapslastens historia;
den andra en ur den under husliga bekymmer och sorger
lidande qvinnans.
Utsträckt på hjorthudarue i ena ändan af kojan låg en
alldeles naken indiansk krigare, icke vår gamle bekante
Keewahgoshkum, men, efter hvad vi sedan inhämtade, en
annan af stammens höfdingar. Straxt efter vår ankomst
reste han sig upp i sin fulla längd, men det sätt hvarpå
detta skedde, och några vacklande steg, efter hvilka han åter
sjönk eller rättare föll ned vid eldstaden, visade tydligt, att
han var i ett rusigt tillstånd. Kastande en vild blick på
fremlingarne framvrålade han ordet "whiskey", det första
artikulerade ljud, som nått våra öron efter framkomsten till
de röde männens läger — ett ljud, innebärande den
närvarande indianska menniskoracens både? lifslösen och
grundtonen i dess redan började och snart afslutade svanesång.
Icke långt ifrån den druckne mannen satt en qvinna
nedhukad med ett naket barn i sina armar. Hon var ännu
ung, men lidande och sorger tycktes redan hafva plöjt fåror
i det eljest icke fula ansigtet. Hennes barn var sjukt. Det
talade ett språk, menniskoslägtets arfspråk, lika öfverallt,
hvarhelst en vagga står, detsamma i den civiliserade
mannens boning som i nomadens, lika begriplipligt för Europeen
som för Indianen: det qved, och dess qvidande talade om
döden, som också snart kom och tog det bort från dess korta
pilgrimsfärd och förde det till den stora Anden, som vi alla
dyrka, och i hvars "hus äro många boningar." Äfven här
förnekade sig icke moderskänslan; i den, likasom upplöste
sig de eljest vilda dragen; man såg blott modershjertats sorg
och icke ansigtsfärgen, fastän den tår, som smärtan vid
dylika tillfällen lägger i den hvita modrens öga, här likasom
skymtade fram bakom detsamma, ty Indianen söker alltid att
lägga band på sina känslor. I detta vilda folks hela lif är
det intet, som framkallar ett mera innerligt deltagande och
ett lifligare uttryck af sorg än ett barns död. Fordom sökte
de ofta ersätta en sådan förlust, genom att i hemlighet
bortröfva och uppamma ett hvitt barn, men nu mera inträffar
sådant mera sällan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
