- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
375

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

375

liga omvexlingen i Indianens lif. Han arbetar höst och*
vinter, på det han må kunna njuta vår och sommar. Han
förvärfvar ingenting annat än en bitter erfarenhet, som säger
honom att lifvet endast är en kedja af oupphörliga strider
och svåra pröfningar, och att den fortast blifver lycklig, som
först får sluta det. Hans celigion gifver honom i allmänhet
icke någon bestämd visshet om ett tillkommande lifs
verklighet, och följaktligen uttröttas han snart af det närvarandes
oroliga skiften, och är glad, när han får lägga sig ner till
en ständig hvila.

De stammar, som uppehålla sig på gränsorna, äro i
allmänhet ansedde såsom tjufaktige och högst opålitlige.
Hvad det sednare beträffar, hafva de sjelfve så ofta erfarit
de hvites bedrägerier och opålitlighet, att det icke är att
undra på, om de blifvit smittade deraf och i sitt umgänge
med landets nya herrar antagit hvad som de måste anse
vara hos dem det vanliga bruket. Deras tjufaktighet åter
visar sig nästan aldrig annat än då de af nöd eller verkligt
behof drifvas dertill. Jag har förut nämnt huru, under det
vi bodde i vår hökoja, kringströfvande Indianer mången gång
kunnat tillegna sig både våra gevär, filtar och agnat dylikt,
men huru de aldrig rörde något som tillhörde oss.
Emellertid äro de i dylika fall icke alltid att lita på, som vi också
snart till stort bekymmer skulle få erfara. Men om en
Indian stjäl, så sker det nästan aldrig i smyg. Han
uppsöker visserligen icke med flit vittnen till det våld, han
begår på annans egendom, men han tillegnar sig den i så fall
med en viss oförbehållsamhet och derjemte köld. Deraf
skulle man kunna tro att ett sådant tillgrepp, då det någon
gång eger rum, härleder sig, efter hvad många till indianens
försvar påstå, från en fullkomlig begreppslöshet om hvad
eganderätt egentligen vill säga, eller snarare från en
princip i den indianska sedeläran, enligt hvilken han anser sig
berättigad, att betrakta etthvart duplikat i en annans
egendom, såsom en öfverflödsartikel, som, då han sjelf helt och
hållet lider brist derpå, han utan vidare omsvep kan
tillegna sig. Denna åsigt gör också att Indianen sjelf är
ganska gifmild och frikostig på sådana saker, på hvilka han
tycker sig ega öfverflöd. Om han har mer än ett exemplar
af samma nödvändighetsvara, så drager han icke i
betänkande att dermed afhjelpa en väns behof, utan afseende på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free